Choose life

Usch förlåt att jag är så kass med le blog just nu... Den där veckan i Sverige lyckades vända upp och ner på mina uppdateringsrutiner och nu glömmer jag oftast bort att det här ska skötas också. Es tut mir leid!

Jag har precis sett Trainspotting för första gången i mitt liv, jaaa, det var väl på tiden kan man tycka... Och även om det var hemskt med allt knarkande och alla förstörda liv så satt jag där och kände "åh... Glasgow..." och lyssnade på de grötiga dialekterna och såg de smutsiga husen och längtade tillbaka lite. Men tillbakalängtningarna kommer inte lika ofta nu som förr. Det kommer alltid vara lite extra mycket Skottland i mitt hjärta, men nu vet jag att det finns rum för så många andra platser också, och det känns bra.

Idag åkte vi till Maisinger See, enligt Pattys önskemål. Hon lämnar skogen på torsdag för fladdermusäventyr i Bulgarien, så hon ville se sjön en sista gång (usch, "en sista gång" låter så dramatiskt...). Vi försökte med cykel först, men såg ett enormt åskmoln komma dundrande, så det blev Sanjas bil istället. Och det var nog ganska klokt, för efter ett par minuter i bilen började det spöregna. Så vi satt inomhus och åt breze och obazda, och drack en konstig äppel-och-svartvinbärs-hybrid-schorle. Sen vågade sig två av tjejerna på ett bad, men jag var för feg. Kanske imorgon. Kanske inte. Lovar inget.

Halv födelsedag

Så idag har jag firat min halva födelsedag! Idén uppstod häromdagen när jag berättade att det är lite jobbigt att fylla år på juldagen för det är aldrig nån som vill hitta på nåt då. Och så sa Patty "men då får du ju fira din halva födelsedag istället", och sen glömde jag bort det helt men det gjorde inte hon så idag fick jag ett "Happy half birthday!" vid lunch, och sen en liten chokladask, och så cyklade hon och jag och Addie till Andechs på kvällen och åt breze i kvällssolen (ja, solen dök äntligen upp efter ungefär fyra dygns monsunliknande regn).

På lördag ska vi nog göra dagsutflykt till Salzburg och leka Sound of Music och spendera lite/mycket pengar (jag fick mitt första lönebesked idag, hurraaaa!). Och nästa helg kommer bästa storasyster hit på studiebesök, dubbelhurraaaaaaaaaaa!!!

Är för lat/trött för att ladda upp egna bilder så jag stal den här från Facebook: hattprovning på förra helgens festivalbesök i München. So schick, ja??

Es tut mir leid...!

Ja förlåt, det har varit lite stressigt på sistone och le blog har fått kliva åt sidan... Men nu är det ju midsommarafton och då får jag ta och kommunicera lite med omvärlden igen!

Midsommar i Bayern betyder grådaskigt och blött, därför har min planerade svenska afton fått lämna väg för Mexican midsummer, med gemensam ihopkokning av allehanda överblivet skafferiinnehåll. Vi ska försöka göra någon slags wrap-chili-ris-buffé och det kommer absolut bli jättetrevligt, men jag får ändå lite hemlängtan en sån här dag. Särskilt när mamma och pappa ringde tidigare idag med ett "jaaaa det regnade lite innan men nu är det sol och vi sitter i trädgården och äter midsommarmat och... va, du jobbar? Men är det inte... nej JUST det, NI har inte semester idag, hoppsan". Tack för den, ja!

Är lite lat i ordförrådet idag så jag kör med "en bild säger mer än tusen ord"-bildkavalkad från de två senaste veckorna, inklusive förra helgens bergsvandring i stekande sol.

Weisswurstprovning i Maisings biergarten.

Jordgubbsplockning, 2,80 euro/kg. Günstig!

Glad Carina med mutantjordgubbe.

Perfekt jordgubbe.

Lunchpaus på väg upp mot bergets topp.

Sagan om Ringen-utsikt från toppen.

Jag, svettig och med krampiga ben, 2790 m över marken.

Hundguru på toppen.

Människor är små, berg är stora.

Inlägg #100

Nu åker jag! Buss-tåg-tåg-flyg-flyg-tåg och sen är jag i Malmö!

Up up and awaaaaaaaay!!!

Bis gleich, ciao ciao :)

Åka hem hem hem

Imorgon åker jag hem! Hem till Malmoe! Så här dags om 24 timmar är jag, om allt går som det ska, i mammas och pappas lägenhet på Mariedalsvägen och sitter på soffan och kramar Chess och halvsover. Känns helkonstigt men bara bra. Kan inte fatta att jag har varit här i 17 veckor, på ett sätt känns det som tiden har rusat iväg, men på ett sätt känns det som det har varit sååååå lång tid, för det är så mycket som har hänt. När jag tänker tillbaka på den där förmiddagen när jag stod med alla mina väskor i hallen på Möllevångsgatan och grät för att uuuuääää jag vill inte åka härifrååååååååån... då känns det som åratal sen. Åhå vad tiden går.


Ska strax sova men vill dela med mig av dagens bilder, som jag tog i Haus 11. Patty bjöd in mig att titta på när hon gjorde sina fladdermusexperiment, och jag fick hålla en liten en, den var såååå liten och darrade och kravlade runt i min hand och vickade på huvudet och var allmänt fantastisk. Dessa djur, de är helt otroliga.


Här festar två av dem loss på mjölmask.





Och här är det lilla, lilla ansiktet...

Godnatt godnatt och ses snart i Schweden!

Farewell forest

Igår var jag i Tyska Blåmesskogen för eventuellt sista gången. Skogen är fortfarande grön och trollskogig men nu är blåmesbebisarna stora, och de flesta hade hunnit lämna sina holkar och ge sig ut i världen. Men några små eftersläntande sömntutor hittade jag.




Nu knackade Carina på dörren och bjöd in mig till lunch, hon ska köra hem till nordtyskland idag och vara borta en vecka så jag ska gå och vara lite social innan hon åker. Men återkommer ganz gleich!

Dr Holger

Idag disputerade avdelningens Holger, som pysslar med mekanismer för partnerval hos zebrafinkar. Han ska snart (imorgon!) ge sig av mot Uppsala för sin postdoc, så det var doktorsfirande/avskedsmiddag på mongolesisk restaurang i Starnberg ikväll.

Innan disputationen i eftermiddags (som jag för övrigt lyckades hitta till alldeles själv, med hjälp av U-Bahn och förvirrande lokaltrafik) hade jag shopping spree i München och spenderade alldeles för mycket pengar. Varför blir det alltid så. Ich verstehe nicht. Måste nog kolla Internetbanken nu och undersöka hur stort utflödet blev...

Ursäkta det låga underhållningsvärdet på detta inlägg. Försök till kompensation: videosnutt med japanska snöapor som leker/badar/fryser/pillar varandra i pälsen. Se, och fundera över dessa kreationister som inte vill tro på att människan är släkt med aporna... Bah.

Nu blev det kväller!

Det har varit strålande sol och stekhett hela dagen, men nu är det ett åskoväder på väg in och det var som om någon plötsligt slog av ljuset. Jättemörkt och jätteblåsigt är det. Mysigt!

Så här dags om en vecka är jag i Schweden, längtar! Om det är nån som har några tyska önskemål som jag ska köpa med mig hem så får ni meddela, helst innan torsdag för då ska jag kanske sno åt mig en ledig dag och åka in till München för lite konsumtion.

Lakrits

Addie har kommit tillbaka från Holland, och tog med sig landets hela lakritssortiment för att demonstrera dess mångfald för oss. Och ganska imponerande, visst? Jag var i sjunde lakritshimlen.


När solen väl gick ner och allt svalnade lite var det en underbar kväll. Det är så, så fint här.

Hot in herrrre

Det är 30 grader ute. No joke. Hela Seewiesen är som ett stort tryckande växthus. Min hjärna har inte fungerat som den ska idag. Jag har haft klimakteriesvallningar hela dagen. Varför är det så varmt, det är ju bara maj, hallååå...

Kan inte skriva mer just nu. Meningsbyggnad är för jobbigt.

Foux de fafa

French Week var mindre fransk än man hade kunnat hoppas på. Men lite flaggor hade de orkat hänga upp, och vi kunde äta crêpes tills vi blev sprängmätta, så allt i allt en gemütlischer abend. Gick efteråt en liten promenad vid sjön och satt på en parkbänk och skrattade tills vi grät, åt vad kommer jag inte ihåg, men roligt var det.


Idag har jag jobbat igen. Sju dagar i rad nu. Hårt! Och sju till tror jag det blir innan jag får sätta mig på ett plan nästa vecka och sväva hem till Sverige.

Babyn i hörnet igen

Åhå förresten, här är Baby in the corner-repliken på tyska (Tack Annika!!!): "Baby gehört zu mir, ist das klar?"

Bah. Inte riktigt lika catchy.

It's a hard-knock life

Ja vet ni vad, det här med att jobba är inte lätt... Idag har solen skinit hela långa dagen så efter långlunch på verandan tyckte Hendrik att vi skulle gå på promenad istället för att fortsätta. Så vi samlade ihop några andra rastlösa själar och gav oss ut på minihajk i ca 1.5 h. Tittade på fjärilar och lyssnade på fågelsång och bets i fötterna av arga jättemyror.

Fast i och för sig, det är ju faktiskt lördag, så lite slappt ska man väl få ha det...

Det är Französische Woche (fransk vecka, très chic) i Starnberg så ikväll ska vi åka in och leva lite franskt. Jag hoppas på tjocka onyttiga crêpes och bebaskrade (riktigt ord?) fransoser med skruvmustasch.

Jag tog lite smygbilder på mitt working environment idag, så ni bättre kan förstå vad det är jag utsätts för dagligen:

Så här ser fåglarnas voljärer ut. Med en pytteliten dörr (nere till höger) och indelade i mindre delar som avgränsas med nät. Dessa burar skickas jag in i för att fånga små bebisfåglar, och får klättra runt och ducka under saker och vara allmänt osmidig under mina försök, samtidigt som skrikande zebrafinkar flyger runt mig och krockar med mitt huvud.

En zebrafinkspappa. Tjusiga kinder, non?

Små zebrafinksungar, med stolt pappa till höger. Dom är så sööööööta, särskilt när dom sitter så här ihoptryckta och försöker sova på samma sätt som dom sett mamma och pappa göra (dvs med huvudet inkört under vingen).

Och så jag, sensuellt poserande i smickrande grön rock som ska skydda mig mot bajsattacker från dom upprörda finkarna.

Ingen sätter bebis i hörnet

Dirty Dancing gick på tysk tv, och jag lyckades fånga "nobody puts baby in the corner"-ögonblicket - tyskdubbat! Men jag kan inte höra vad han säger, kan nån tyda det åt mig?

Mitt i naturen

Inte särskilt jobbig arbetsdag. Idag spelade vi in tre fågelungar, cyklade till Maising för utomhuslunch, cyklade tillbaka och spelade sen in fem fåglar till. Varje inspelning tog tolv minuter, och under de tolv minuterna passade vi på att vara utomhus i solskenet, smyga omkring och titta på fina blommor och sitta på bryggan och skvallra. Och mein gott, Hendrik är en riktig liten skvallertant. Tror inte det finns en människa på institutet som han inte skvallrat om idag, à la "han gjorde det, hon sa så, es ist unglaublich, etc etc". Det finns ganska mycket intriger häromkring må jag säga, ojojoj...

Här kommer lite färgglada bilder från växt- och djurriket. Inga sådär jätteupphetsande saker, men ett par fina orkidéer (Emma, om du läser det här, identifiera please!) och några söta små insekter. I love makrofunktionen på min kamera. Och övrigt spännande jag sett i dagarna, men inte lyckats ta bild på, är en makaonfjäril (har aldrig sett en sån "live" innan! Den flög förbi när vi satt och eftermiddagsfikade) och en vanlig dödgrävare, som mumsade på en bit halvrutten kopparödla. Yumyum.

Orkidé nr 1.

Orkidé nr 2.

Supergravid skalbagge.

Fin blåvinge på djupdykning i en blomma.

Kopfschmertz

Jag har ont i huvudet. Ajaj. För mycket zebrafinkspipande och för lite vatten, vielleicht. Det har varit alldeles för varmt idag, och imorgon ska det bli ännu varmare, men då har Hendrik lovat att vi ska cykla till en biergarten på lunchen och ta det lite lugnt. Kan vara skönt. Idag jobbade jag 11 timmar och det är min klena arbetsmoral inte riktigt van vid. Därav kopfschmertz, kanske.

Det bor en gök här alldeles bredvid, varje morgon/middag/kväll flyger den mellan olika träd runt hela institutet och skriker KO-KO. Först trodde jag att det var flera stycken men idag såg jag den with my own two eyes och det verkar bara vara en. Den är fin. Och trevligare att vakna till än enorma byggarbetsmaskiner som får hela huset att vibrera (jo, det är min standardväckning... byggarbete kan man inte ens fly undan i skogen).

Fy vilket exalterande inlägg. Huvudvärk och en gök. Avslutar med mer högspänning i form av annu en filmtrailer, men om ni inte tittat på de andra så MÅSTE ni titta på den här. Jag vet inte när filmen har premiär, men den kan potentiellt vara tidernas sötaste spelfilm, med hornförsedda jättemjukdjur och manus av Dave Eggers och fin Arcade Fire-musik i trailern.

http://www.youtube.com/watch?v=2NOkQ4dYVaM

Po jobb

Nu jobbar jag, på riktigt! För pengar! Woop! Det blir så mycket lättare med motivationen när man säljer sin tid för pengar istället för att man säljer den för "nyttig erfarenhet och ljusare framtidsutsikter". Sorgligt men sant.

Så idag har jag och Hendrik stoppat små förvirrade zebrafinksbebisar i en ljudtät låda och spelat upp inspelade föräldrarop för dom, och spelat in eventuella svarsrop från bebisarna ("Dom låter som pyttesmå trumpeter," sa Hendrik, och det var en ganska träffande beskrivning).

Imorgon ska jag börja klockan åtta (hujedamej vilken okristlig tid för arbete) så nu är det nog dags för lite sömn. Ja.

Tschüssi!

En fest för kråkor

Åååååh praise be the lord, jag är uppkopplad till verkligheten igen. Vi har genomlidit en internetlös helg här i Seewiesen, ord kan inte beskriva tristessen som legat över vår lilla skog i dagarna tre.

Skämt åsido. Det var inte så farligt. Man inser snabbt att just det ja, det finns ju saker man kan göra som inte innebär att sitta vid datorn. Vi hade avskedsmiddag för vår lilla italienare Davide i lördags, han ska flytta in till stora stygga Starnberg. Det var sehr trevligt, mat och vin och musik (ja! vårt kök brukar vara så tyst). Och så har det kommit en ny en, Sue Ann från USA (jag vet, låter ganska Dallas), hon är helbra. Skrattar på ett sjukt smittsamt, kluckande sätt, och bor/jobbar i St Andrews så jag kan vara Skottlandsnostalgisk med henne.

Igår cyklade jag till Starnberg och mötte upp med Elisabet för svensk eftermiddag. Tror hon tyckte lite synd om mig, jag pratade med henne förra veckan om att "uhuuu jag har hemlängtan, vill inte lyssna på en massa tyskar mer, vill prata svenskaaaa", och i fredags kom hon in på kontoret och sa "nä vet du vad, på söndag tycker jag att vi ska baka kanelbullar!", och det gjorde vi. Och promenerade till sjön och åt kebab (eller kebap som det heter här. Tokiga tyskar).

Ja, och i fredags hälsade jag på kråkorna igen. Med kamera den här gången.

KRAAA KRAAA!

Blixtar och dunder

Åska igen. Bayern verkar gilla dramatiskt väder, tror det har åskat fyra gånger de två senaste veckorna. Och regn regn regn. Jag har inget emot det så länge jag får vara inne, då är det ganska trevligt faktiskt.

Jaha, jag har fått kontrakt nu... eller så gott som. Nu verkar det bli så att jag börjar på måndag och jobbar till den 11:e juli, med en vecka ledigt (för att åka hem, weeeeee!) i början på juni. Och så verkar det som att jag får lite mer pengar än det var tänkt, håhå... Doktorand Hendrik är så snäll, han har sprungit runt och fixat och pratat med folk för att försöka få ihop ett vettigt avtal åt mig och för att se till så att jag skulle få bra betalt ("jag tycker att mina assistenter ska få tillräckligt med pengar!"), så just nu känns det ganska bra.

Jag fick ett tips om en liten dokumentär på internet, om Dr Bart och de andras sommarfältarbete i Alaska. De åker dit en stor grupp från avdelningen varje sommar och pysslar med vadarfåglar. Länk följer till litet inslag om äggmålande (seriösare än det låter), för er som vill se och höra den store Dr Bart dela med sig av sin vishet. http://icestories.exploratorium.edu/dispatches/sandpiper-egg-swap/

Ciiiiaaaaoooo!

Le tigre

Igår fick jag träffa Rebeccas lilla katt, han var så fin men så blyg. Sa lite mjau och så, som katter ska. Och så gömde han sig bakom växterna och tyckte att han inte syntes.

Vi tittade på tysk romcom också (engelsk text, tack tack). Åååh jag hade glömt hur trevligt det är att titta på film. Trailer följer, om nån skulle känna sig hugad (bara tysktalande tyvärr, men ni vet det blir lätt så med tyska filmer... och värt att se om inte annat så för hilaaaaaaarious deutsch voice-over: "Vårner Braters präsentierrrrrrt").

Mer än så blir det inte just nu tyvärr, har lovat att hjälpa Carina med genomläsning av nåt hon skrivit, så får slå på hjärnan en stund nu igen (slå PÅ, inte SLÅ på... ja det är inte lätt med betoningar i skrift).

Tschüssi!

Angst

Okej, UUÄÄÄ vad läskigt.

Klockan är halv ett på natten och jag sitter med nerdragna gardiner och halvöppet fönster och någonting PIPER här utanför.

Som en miserabel liten kattunge ungefär, men ändå inte. Som något levande. Men ändå inte...

Jag är en jättebebis, vågar inte titta ut. Fy fy fy ibland är det lite jobbigt att bo i en bayersk, kolsvart skog och samtidigt vara mörkrädd och ha överaktiv fantasi.

Liten, blind och hungrig

Blåmesarna har ungar. Naturen är så konstig, och så fantastisk.


Ser det inte mysigt ut? Vill man inte lite, lite vara en blåmes?

Var tvungen att plocka upp dem för att räkna dem, uääää läskigt på ett skräckblandadförtjusning-sätt.

Jag hade inget att ge dem :( Och under tiden flög mamma och pappa blåmes runt i träden omkring mig och tjattrade och skrek och försökte skrämma iväg mig. Kände mig så taskig att komma och förstöra familjefriden.

In other news... skogen är grön och fin. Här går jag med min stege.

Gar nicht

Ja. Den här veckan alltså. Jag är ledsen, men det händer inte så mycket som känns föra-vidare-värt de här dagarna. Jag sitter framför en datorskärm åtta timmar om dagen och ser blårosa ljudspektrum åka förbi och försöker hitta rätt fågelsånger i dem. Det gör mos av min hjärna. Häromkvällen när jag blundade och skulle sova så såg jag färgglada blåmessångspektrum simma runt framför mina ögon. True story. Ganska ledsamt.

Efter middagen idag gick jag och Carina en liten promenad och det var en helt sanslöst imponerande solnedgång. Carina sprang hurtigt tillbaka för att hämta sin kamera och ta kort men jag orkade bara ca 100 meter innan jag fick håll och gav upp, med den krystade motiveringen att "det är bättre att bevara det I MINNET". Jomenvisst.

Imorgon ska jag ut i skogen igen, för holkkoll. Blåmesarna har tydligen kläckta ungar nu. Så jag ska få se lite pyttiga, nakna, blinda, kvidande fågelbebisar imorgon. Can't wait.

Kanske ska sova nu då... Ja.

So say we all

Idag har varit åååååh en sån där måndag som bara känns så måndag. Blä. Har känt mig lite småvresig hela dagen och inte orkat socialisera med folk utöver mina kära gasthausvänner. De lyckades faktiskt få mig på bättre humör till slut, vid middagen, med vaniljpudding och historier om konstiga drömmar.

Jag har fortfarande stämpeln från stadlfesten inetsad i min hand och den går inte bort hur mycket jag än skrubbar. Och när jag klagar på det så blir det såklart "hahaha kanske borde du prova att tvätta händerna ibland", jaja jättekul.

Åååh jag vill se BSG3 och få mer sån här ljuvlighet:

Heeeeeeeeeeeeeeey baby

Igår var vi på Stadlfest ("stallfest") i världsmetropolen Frieding, ca 5 minuters bilfärd från institutet. Det var en upplevelse. Som Strandbaden, fast 10 gånger större, och med folk i alla åldrar, varav minst hälften var klädda i lederhosen/dirndl, och med ett coverband som spelade tyska och internationella 80/90-talshits sjungna på autentisk bruten engelska. Det var väldigt konstigt, och väldigt roligt, och gav en väldigt bra bild av hur livet kan tänkas vara som frustrerad tonåring på den bayerska landsbygden.

Solen skiner idag, strax ska jag och Rebecca cykla till Maisinger See där det finns en fin liten biergarten där man kan äta halvtaskig lokalkost och titta ut över sjön. It's a good life.

Ja vadå... är man turist så är man.

Internationalen

Happy första maj, när man inte får jobba egentligen men jag gjorde det ändå. Blev inga demonstrationer här ute i Seewiesen, alldeles tyst och lugnt för de flesta är hemma och lediga. Vädret var fint en stund, nu är det lite grått igen, men inte så kallt i alla fall. Igår var allmänt skräpigt: regn och kyla och jag fick sitta inne och titta på valborgsbilder från Sydsvenskan.se, sommarsol i stadsparken, baaaah, fick lite hemlängtan där.

Igår hade jag torsdagstyskalektion och introducerades för det tyska dativet. Alltså jag förstår inte. Varför måste man göra det så svårt??? Hur evolverar såna här regler egentligen, vem är det som ligger bakom dem? Liksom, "jaa, det är ju logiskt om den bestämda artikeln för plural i dativ är annorlunda än i singular men istället densamma som den bestämda artikeln för maskulin i ackusativ, det blir ju lätt att komma ihåg och alldeles alldeles LOGISKT". Bu för komplicerad grammatik. Visst har vi tur vi svenskar som bara behöver komma ihåg den och det och "jag har du har han har hon har vi har ni har dom har". Så enkelt. Så bra.

I onsdags var det alltså fest i Seewiesen igen. Bra och kul på alla sätt. Fick dansa lite, och åååh det var så länge sen, blev väldigt glad.

Ojojoj se så mycket folk på en och samma plats på en och samma gång!

Råttfärgade har roligare

Jag håller på att bli blond, påstår Catarina. Solen har ju lyst mycket på senaste tiden (inte idag, dock - raining cats and dogs) och mitt hår har blivit lite småsomrigt. Men innan ni går och får bilder i era huvuden av mig som platinablondin så tål det att påpekas att Catarina är från Portugal, och där har man bevisligen andra åsikter om vad som sorteras under "blond". I min egen uppfattning har mitt hår gått från vinterdaskigt till vårråttfärgat, vilket i och för sig är ett steg i rätt riktning antar jag.

Idag är det kalas i Birkenhaus; Davide fyller år och två Berlindoktorander återvänder till sina hemtrakter imorgon, så det är grattis-och-hejdå-tema. Och imorgon är det bayersk högtid, när majstängerna ska resas, så då ska jag nog försöka befinna mig i nån liten by i närheten och kika nyfiket på infödingarna när de festar på bayerskt vis.

Jag har nu officiellt sagt ja tack till lite jobb, och igår kallade Dr Bart in mig på sitt kontor och stirrade mig stint i ögonen och sa, "I heard you want to work". Och jag sa, ehehe, jovisst, eller de frågade om jag ville... Och så sa han, "Ok, I will speak to the administration", och så frågade han om jag ville stanna bara för det projektet eller jobba ännu mer och då sa jag NEJ, kanske med lite väl mycket eftertryck, och förklarade att det är dags för mig att bege mig hemåt efter detta. Och det verkade han acceptera.

Den här filmen vill jag se. Jag brukar ha så svårt för filmer där folk utan handikapp ska spela handikappade, det kan bli så pinsamt krystat och "ååååh jag har verkligen satt mig in i hur det ÄR", men den här ser faktiskt lite söt ut. Och så är det ju han där vad heter han nu som spelade cykelbyxkille i den där filmen ni vet om en massa kvinnor som läser Jane Austen. Soooo süss!

Byrå

Igår kväll var vi i München på en liten utekväll. Det var musikfestival med lokala band, och i ett av dem spelade en kompis till Bea (en av doktoranderna som bor i gasthauset). Var himla trevligt att komma in till stan under kvällstid, höra på livemusik och se en massa människor som inte är biologer. Såvida det inte, genom någon bisarr tillfällighet, var så att alla människor där faktiskt var biologer. Men det känns statistiskt osannolikt.

Ett av banden var ett sånt där jobbigt åååh-vi-måste-komma-på-nåt-sätt-att-vara-tokiga-och-annorlunda-så-folk-tror-vi-är-bra-på-riktigt, vilket i deras fall innebar en gitarrist med glänsande, bensinfärgade tights, en keyboardspelare med fjäderboa och ögonlapp, och en sångerska som inte kunde sjunga, iklädd en julgransljusslinga och med blåmålade kinder. Åh, så ~*tokigt*~.

Idag var jag en stund på kontoret, det var lugnt och skönt och helt tomt tills Rebecca smög in efter ett par timmar och skrämde livet ur mig just när jag höll på att avnjuta töntiga YouTube-klipp. Passade på att dokumentera min "büro" när jag var ensam (büro är tyska för kontor, så knaaaasigt!).

Min stol till höger. Låt inte det wannabe-ergonomiska utseendet lura er, den är jätteobekväm.

Min lilla arbetsplats. Sitter och stirrar in i väggen, hurraaaa.

Fågelholk utanför fönstret, såklart.

Dr Bart är till och med chef över toaletterna. Respekt.

Inner beauty

Så är det torsdag igen, vilket innebär Germany's Next Top Model. Inget jag följer slaviskt men det är ganska kul, och lärorikt om inget annat. Så mycket tyskt vardagsspråk! Jag kan lära mig prata som dagens tyska ungdom gör på riktigt.

Jag inser att mitt förra inlägg var lite väl uppspelt, och fick mig att låta otacksam och tolv år gammal ungefär, men det var en massa faktorer som spelade in. Det har varit så mycket inuti och utanför mitt huvud här och även om jag trivts väldigt bra ganska länge nu så såg jag verkligen fram emot att åka hem till allt som är bekant och hemma. Så 6 veckor extra kändes så låååångt. Men nu har jag pratat med doktorand-Hendrik och han sa att det ska inte vara några problem för mig att åka hem en vecka om jag skulle behöva det, och då känns det mycket mer hanterbart. Så det ser ut som att jag säger ja tack till lite jobb och stannar i Bayern juni ut. Men kommer hem första veckan i juni för att fira lillasysters student, och träffa alla, och ladda upp entusiasmen lite med svensk försommar (vilket, om jag känner mitt hemland rätt, innebär 14 grader varmt och mulen himmel men vad gör väl det).

Igår kväll var jag på konsert i München och såg Anna Ternheim, av alla människor. Trodde att jag inte tyckte om hennes musik (tänker främst på dina berättelser om sitta-på-en-pall-med-huvan-uppe, Filippa) men det var faktiskt riktigt bra. Och i en fin gammal fabrikslokal, och med människor i alla åldrar och versioner (inte bara biologer för en gångs skull, ganska befriande!). Och jag stod där och såg svenskarna på scen och fick plötsligt hemlängtan till Malmö och Möllan för jag påmindes om alla plågsamt imagemedvetna människor där. Att just trendkids skulle få mig att längta hem låter kanske konstigt, men det är väl det där med tryggheten i saker man känner igen, saker man är van vid, och folket på scen såg ut precis som folk jag känner igen och är van vid att se till vardags därhemma.

Idag har jag lyssnat på timvis med fågelsångsinspelningar från skogen i Wien, och försökt hitta koltrastar och rödhakar och blåmesar och talgoxar och bofinkar i ljudröran. Är helt snurrig i huvudet. Men imorgon ska jag få följa med ut i skogen igen. Weeeee!

Beslutsångest

Nu blev det plötsligt jobbigt. Jag kom tillbaka till kontoret i eftermiddags (efter en föreläsning/rundtur i Andechs om deras berömda Bunker, där det gjordes en massa spännande dygnsrytmsexperiment på 70-talet) och möttes av Hendrik, doktoranden som jag gjort lite fågelsångsdataanalysgrejer (puh vilket ord) för de senaste veckorna. Han frågade "jaha, så hur länge till är det du är här?" "...knappt fyra veckor. (misstänksamt) Whyyyy?" Jo, för de ska tydligen starta ett sånginlärningsförsök med zebrafinkar nu snart och de behöver en assistent som kan sköta allt det praktiska. Det vill säga ett jobb, med betalning, och det erbjöd han mig. Väldigt tillfälligt, runt 1.5 månad eller så, men ändå.

Jag vill ju åka hem! Och så länge det bara var det alternativet som fanns så var det ju inget snack om saken, men nu står jag plötsligt här med ett erbjudande om att få lite (betald) arbetslivserfarenhet från ett forskningsinstitut som är så tipp-topp som det kan bli. Och mitt CV är så tomt. Och jag behöver pengar. Men helst vill jag ju åka heeeeeem...

Jag sa inget definitivt svar, bad att få tänka på det, men nu sitter jag här och orkar inte tänka heller. För hur gör man, ska man vara duktig och offra en liten bit av sin hemmasommar (typ t.o.m juni antar jag) för en tjusig punkt på meritlistan, och några trevliga solstunder i Bayern, eller ska man vara lat och bekväm och åka hem och följa planen? Jag VET inte. Jag har ingen aning.

Oavsett vad kommer jag ju att vara hemma på Matildas student, och om just det skulle vara nåt som inte går att ordna så är det nej direkt. Men om de är flexibla, om jag skulle kunna få lite ledigt där... Baaah, jag vet inte. Jag behöver råd! Hilfe, bitte! Och kan man göra fältarbete för sitt exjobb på sensommaren?

Varför varför varför måste de inbilla sig att jag är duktig och ge mig såna här jobbiga alternativ???

Jag vet, jag vet. I-landsproblem.

I like to be beside the See

Vissa saker kommer jag att sakna så mycket. Kvällar som den här, när jag kan vandra ner till sjön och sätta mig i gungan efter middagen. Titta på ett panorama av moln som tornar upp sig och se blixtar jättelångt bort (jag räknade till mer än tjugo och hörde inte en enda knall). Se små fladdermöss vimsa förbi, fram och tillbaka, uppåt och neråt, deras ryckiga manövrerande är så kul att följa. Höra knakade och knastrande från marken bakom en, vända sig om och se en liten groda sitta blixstilla i en du-kan-inte-se-mig-jag-finns-inte pose ett tag innan den hoppar iväg igen.

Jag är så nära naturen här, och jag älskar det. Kan tyvärr inte uttrycka mig mindre klyschigt än så. Naturen är bra. Djur är bra. Stora mäktiga åskmoln med gula blixtar i är bra. Malmö är också bra, men vill man hitta allt det här, och tystnaden med det, så får man leta ganska länge. Alternativt uppsöka undangömda platser i Pildammsparken, och det är nog inte att rekommendera.

Det var all naturromantik för den här gången. Godnatt!

Sommartorpet

Så. Nu har jag hittat mitt idealboende. Kanske kräver det lite justeringar här och där, och jag har hört att inredningen är allt annat än komplett, och vissa kanske tycker att det ligger utom min prisklass, men med resterna av mitt Erasmusstipendium och om jag lyckas spara in lite på nöjesutgifter de kommande månaderna så ska det nog gå. Eller vad tror ni?

Mamma och pappa var alltså här, kom och hämtade mig på institutet i en liten silvrig bil (en "vältare", som mamma så förtroendeingivande introducerade den). Efter en snabb tur genom fågelvärlden (zebrafinkar! gråsparvar! afrikanska pyttefåglar!) gav vi oss av ut i stora vida Bayern. Första natten spenderades i Starnberg, det var blåsigt men jättefint och mamma och jag gick en jättepromenad halvvägs runt sjön, kändes det som. Dag två bar det iväg söderut mot österrikiska gränsen till en liten stad vid namn Füssen. Och för er som kan lite tyska, jo det stämmer, staden hette "Fötter". Och stadens vapen var tre fötter i ett slags evighetshjul, såg helkonstigt ut, men vi ville liksom inte ifrågasätta nånting.

Hotellet var väldans tjusigt; som en Alpenstube fast mer polerad. Vi installerade oss lite och sen bar det av till Neuschwanstein, weeeee, som jag hade längtat (jag är ju lite av en slottsnörd, och det här är slottens Slott, japp det får en alldeles egen stor bokstav, så stort är det). Jag var ganska inställd på att bli besviken, tack vare mina skyhöga förväntningar, men å-hå-hååå vad fint det var. Som i en saaaaga. Som i en drööööööm. Stort och vitt med tinnar och torn och inklämt mellan enorma alper och alldeles heltokigt egentligen, men på ett sånt sätt att det blir helt genialiskt. I love it.

Och inte nog med slottet, det var ju berg berg berg överallt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ibland inbillar jag mig att jag skulle vara alldeles nöjd och glad om jag fick packa en liten väska med en varm tröja och en termos full av varm choklad och sen klättra upp och sätta mig på en bergstopp och bara glo. Berg är nåt av det finaste som finns. Jag blir alldeles matt när jag står mitt ibland dem.

På kvällen åt vi hotellmiddag tills vi var sprängmätta, sen efter-maten promenad runt stan, som var så fin så fin. Och morgonen därpå var det brunch modell större, bullar och frukt och champagne och chokladmousse (joo, faktiskt), innan vi åkte tillbaka mot München, via Österrike och Tysklands högsta bergstopp (alltså inte upp på bergstoppen, ha...). Sen blev det lite hejdå, eller snarare "vi ses om en månad!" och så lämpades jag av på institutet igen.

En väldigt bra helg!