Dagens ord

Under middagen så "läste" jag en kvällstidning med hjälp av mitt lilla turkos-svarta lexikon, och upptäckte att Aftonbladet inte har ensamrätt på uppfinningsrika ordkombinationer.

Dagens tyska ord är därmed:

Nackt-alarm = Nakenchock

Godnatt!

...und guten abend

Tillbaka på Institutet (känns som det måste skrivas med stor bokstav) efter en halvdag i Starnberg, där jag lyckades skaffa mig ett tyskt telefonnummer - huzzaaah! -, beställa och betala för en gulaschsoppa på tyska ("ein-gu-lasch-sup-pe-bit-te"), samt spendera ganska mycket pengar på inte särskilt mycket mat. Vem var det som sa att tysk mat är billig? Det var nån som sa det precis innan jag åkte, och till den personen kan jag säga att det är inte sant. Jag spenderade i princip varenda liten slant jag hade tagit med mig till affären och fick ändå inte ihop tillräckligt med mat för hela veckan. Vilket betyder att jag måste cykla miltals nån eftermiddag/kväll under veckan och försöka jaga rätt på lite mer. Jobbiiiiiigt.

Fortfarande har jag inte sett till en människa här ute. Känns lite creepy när det börjar bli mörkt (dvs nu). Jag misstänker att här är nån som bor, tyckte jag hörde nån gå på andra våningen igår (så himla spooky för en fegis som jag), men jag har inte sett nån än. Det finns lite andra saker än mina i kylen så här borde ju vara nån? Men det har liksom gått till den nivån att om det ikväll, när jag står och lagar mat i köket, faktiskt kommer in någon annan så kommer jag troligen kissa på mig och slänga köksredskap på dem för min hjärna har nu accepterat att jag är själv här.

Hursomhelst, jag ser fram emot måndag när jag ska träffa Dr Bart och tjejen jag ska jobba med, få lite mänsklig kontakt som inte innebär att jag måste se desperat ut och vifta med armarna och säga "sorry sorry" för att jag inte förstår.

Har tagit lite bilder igår och idag, solen tittade fram i eftermiddags så då fick jag verkligen passa på. Här följer ett urval av de snajdigaste:

Min säng, med mitt stök på och runtomkring. Märk löjligt stor kudde och läskiga skrikande fågelungar på väggen.

Andra halvan av rummet. Märk obekväm läderfåtölj och datorskärms-tv.

Das Institut! Und schnee!

Fin kyrka i Starnberg.

Utsikt över Starnberger See (tror jag).

Vägen från bussen till institutet.

En fin liten hänggunga vid institutets sjö. Byggnaden i bakgrunden är mitt fantastische gasthaus.

Den frusna sjön, med pittoreska djurspår.

Ach so, nu ska jag nog stänga av hjärnan en stund och dyka ner i dvd-boxarna igen innan det är dags att smyga ner till köket och laga mat/lyssna efter tecken på liv.

God kväll!

Guten morgen

Har nyss vaknat efter en natt med sådär bra sömn. När jag släckte och skulle somna så blev allt jättemörkt och jättejättetyst så jag var tvungen att tända en stund till och skapa lite ljud. Sen har jag fått en kudde som är helt enorm, mitt huvud tar upp ca en åttondel av ytan (och då har jag ändå ganska stort huvud), känns lite overkill måste jag säga.

Nu ska jag äta en till Knäckis-bananfrukost, sen pallra mig bort till bussen och åka in till Starnberg för att handla lite riktig mat. Och kanske se en människa eller två. Det är alldeles heldött härute nu när folk åkt hem för helgen, och det är lite "Palle ensam i världen"-känsla över det hela. Så jag tror jag måste försäkra mig om att det faktiskt finns folk här i omgivningarna, annars kan det bli lite jobbigt.

Återkommer senare med bilder och säkerligen fler historier om språkliga missförstånd och förvirringar. Jag ska bl a försöka skaffa mig ett tyskt sim-kort idag, kan bli hur underhållande som helst.

Mein Gott!

Så var man då på plats i Bayern, och herreguuuuuud så skönt att vara framme. Ganska exakt 20 h efter att jag låste ytterdörren på Möllevångsgatan och slängde in nycklarna genom brevinkastet (en hel del ångest där kan jag säga, "åh nej nej nej har jag inte glömt nåt nu?") så visade gasthausets Frau Zerhoch in mig på mitt rum och jag fick stå där och gapa. Jag hade ju förväntat mig nåt trevligt men lite halvsunkigt, men här är det vitmålade väggar och parkettgolv och flatscreen-tv för hela slanten. Flashigt värre. Och inte fick jag nån tråkig gammal nyckel heller, nej är inte konventionella låsanordningar sååå 2008? Här är det ~*transponders*~ som gäller; en liten rund fjärrkontroll som man håller vid låset tills det säger bip bip, sen kan man låsa sin dörr. Denna öppnar även mitt lilla personliga skafferi, i det kritvita och fläckfria köket (känns som man står och kokar makaroner mitt i "2001 - en rymdodyssé"). Jag får lite ångest, eftersom jag inte är världens renligaste människa, och det är tänkt att jag ska "please keep the room nice and tidy" och huvaligen hur ska detta gå...

Resan gick alldeles supersmidigt. På tåget till Köpenhamn delade jag vagn med hundratals små danska skolbarn som lät ganska mycket (det kan ha varit så att de var färre än hundratals, kanske rentav inte mer än 20, men intrycken till mitt hörselcentrum hävdar att denna uppskattning är korrekt). Nattåget var lite shabby men ganz mysish ändå. Jag lyckades hitta en restaurangvagn där jag åt lite soppa och bröd, jag var den enda gästen och det var allmänt dunkelt och mysko, kändes som om jag råkat kliva igenom en Narniagarderob och hamnat på the Knight Bus. Vaknade imorse till ett brölande danskt "aj for helvede, man!" och åt sen Knäckis och bananer till frukost (I laugh in the face of tallriksmodellen).

I München var det ganska lätt att hitta mitt schnell-tåg och jag kom till Starnberg jättetidigt (precis som den lilla tidspessimisten i mig hade hoppats). En liten grå gubbe med knackig engelska hjälpte mig hitta rätt busshållplats, men sa också att ojoj det är ju en timme tills den går, det är nog bäst att du går in i värmen och sätter dig vid det här caféet. Så jag satt där och åt en konstig kringla och drack varm choklad och läste pocketbok, och blev bara avbruten en gång, när en annnan liten grå gubbe kom fram och började prata tyska med mig, med ett klurigt litet leende på läpparna. När jag sa att jag inte förstod så lyckades han med ännu knackigare engelska än den förra gubben kommunicera att "man ska inte dricka för fort, då blir man full". Jag skrattade lite oförstående (såvitt jag vet var det ingen sprit i chokladen) och fick sen fram att jag skulle till Max Planck-institutet. Åhååå, det visste han ju vad det var, där hade de såna där åh vad hette det nu, du vet quack quack, ja precis vad heter det, quack quack... Sen kom hans fru och förde iväg honom och jag satt och försökte hålla mig för skratt.

Den lilla bussen kom till slut och jag levererades till institutet, och det är verkligen fint härute. Väldigt lugnt och väldigt tyst, på gott och ont antar jag. Det kommer nog kännas lite skumt när det väl blir mörkt. Men man vänjer sig nog. Klockan är i alla fall halv 5 nu och det har knappt börjat skymma, så kanske får man äntligen lite mer dagsljus i alla fall!

Jag återkommer snart med lite bilder av mina flashiga och högteknologiska omgivningar, nu ska jag bli klar med uppackningen och försöka anamma ett tyskt ordningssinne. Kanske plugga lite glosor också. Jag tycker inte om att vara så här språkligt handikappad.

Hoppas allt är bra med er alla!