Jag har precis sett Trainspotting för första gången i mitt liv, jaaa, det var väl på tiden kan man tycka... Och även om det var hemskt med allt knarkande och alla förstörda liv så satt jag där och kände "åh... Glasgow..." och lyssnade på de grötiga dialekterna och såg de smutsiga husen och längtade tillbaka lite. Men tillbakalängtningarna kommer inte lika ofta nu som förr. Det kommer alltid vara lite extra mycket Skottland i mitt hjärta, men nu vet jag att det finns rum för så många andra platser också, och det känns bra.
Idag åkte vi till Maisinger See, enligt Pattys önskemål. Hon lämnar skogen på torsdag för fladdermusäventyr i Bulgarien, så hon ville se sjön en sista gång (usch, "en sista gång" låter så dramatiskt...). Vi försökte med cykel först, men såg ett enormt åskmoln komma dundrande, så det blev Sanjas bil istället. Och det var nog ganska klokt, för efter ett par minuter i bilen började det spöregna. Så vi satt inomhus och åt breze och obazda, och drack en konstig äppel-och-svartvinbärs-hybrid-schorle. Sen vågade sig två av tjejerna på ett bad, men jag var för feg. Kanske imorgon. Kanske inte. Lovar inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar