Råttfärgade har roligare

Jag håller på att bli blond, påstår Catarina. Solen har ju lyst mycket på senaste tiden (inte idag, dock - raining cats and dogs) och mitt hår har blivit lite småsomrigt. Men innan ni går och får bilder i era huvuden av mig som platinablondin så tål det att påpekas att Catarina är från Portugal, och där har man bevisligen andra åsikter om vad som sorteras under "blond". I min egen uppfattning har mitt hår gått från vinterdaskigt till vårråttfärgat, vilket i och för sig är ett steg i rätt riktning antar jag.

Idag är det kalas i Birkenhaus; Davide fyller år och två Berlindoktorander återvänder till sina hemtrakter imorgon, så det är grattis-och-hejdå-tema. Och imorgon är det bayersk högtid, när majstängerna ska resas, så då ska jag nog försöka befinna mig i nån liten by i närheten och kika nyfiket på infödingarna när de festar på bayerskt vis.

Jag har nu officiellt sagt ja tack till lite jobb, och igår kallade Dr Bart in mig på sitt kontor och stirrade mig stint i ögonen och sa, "I heard you want to work". Och jag sa, ehehe, jovisst, eller de frågade om jag ville... Och så sa han, "Ok, I will speak to the administration", och så frågade han om jag ville stanna bara för det projektet eller jobba ännu mer och då sa jag NEJ, kanske med lite väl mycket eftertryck, och förklarade att det är dags för mig att bege mig hemåt efter detta. Och det verkade han acceptera.

Den här filmen vill jag se. Jag brukar ha så svårt för filmer där folk utan handikapp ska spela handikappade, det kan bli så pinsamt krystat och "ååååh jag har verkligen satt mig in i hur det ÄR", men den här ser faktiskt lite söt ut. Och så är det ju han där vad heter han nu som spelade cykelbyxkille i den där filmen ni vet om en massa kvinnor som läser Jane Austen. Soooo süss!

Byrå

Igår kväll var vi i München på en liten utekväll. Det var musikfestival med lokala band, och i ett av dem spelade en kompis till Bea (en av doktoranderna som bor i gasthauset). Var himla trevligt att komma in till stan under kvällstid, höra på livemusik och se en massa människor som inte är biologer. Såvida det inte, genom någon bisarr tillfällighet, var så att alla människor där faktiskt var biologer. Men det känns statistiskt osannolikt.

Ett av banden var ett sånt där jobbigt åååh-vi-måste-komma-på-nåt-sätt-att-vara-tokiga-och-annorlunda-så-folk-tror-vi-är-bra-på-riktigt, vilket i deras fall innebar en gitarrist med glänsande, bensinfärgade tights, en keyboardspelare med fjäderboa och ögonlapp, och en sångerska som inte kunde sjunga, iklädd en julgransljusslinga och med blåmålade kinder. Åh, så ~*tokigt*~.

Idag var jag en stund på kontoret, det var lugnt och skönt och helt tomt tills Rebecca smög in efter ett par timmar och skrämde livet ur mig just när jag höll på att avnjuta töntiga YouTube-klipp. Passade på att dokumentera min "büro" när jag var ensam (büro är tyska för kontor, så knaaaasigt!).

Min stol till höger. Låt inte det wannabe-ergonomiska utseendet lura er, den är jätteobekväm.

Min lilla arbetsplats. Sitter och stirrar in i väggen, hurraaaa.

Fågelholk utanför fönstret, såklart.

Dr Bart är till och med chef över toaletterna. Respekt.

Inner beauty

Så är det torsdag igen, vilket innebär Germany's Next Top Model. Inget jag följer slaviskt men det är ganska kul, och lärorikt om inget annat. Så mycket tyskt vardagsspråk! Jag kan lära mig prata som dagens tyska ungdom gör på riktigt.

Jag inser att mitt förra inlägg var lite väl uppspelt, och fick mig att låta otacksam och tolv år gammal ungefär, men det var en massa faktorer som spelade in. Det har varit så mycket inuti och utanför mitt huvud här och även om jag trivts väldigt bra ganska länge nu så såg jag verkligen fram emot att åka hem till allt som är bekant och hemma. Så 6 veckor extra kändes så låååångt. Men nu har jag pratat med doktorand-Hendrik och han sa att det ska inte vara några problem för mig att åka hem en vecka om jag skulle behöva det, och då känns det mycket mer hanterbart. Så det ser ut som att jag säger ja tack till lite jobb och stannar i Bayern juni ut. Men kommer hem första veckan i juni för att fira lillasysters student, och träffa alla, och ladda upp entusiasmen lite med svensk försommar (vilket, om jag känner mitt hemland rätt, innebär 14 grader varmt och mulen himmel men vad gör väl det).

Igår kväll var jag på konsert i München och såg Anna Ternheim, av alla människor. Trodde att jag inte tyckte om hennes musik (tänker främst på dina berättelser om sitta-på-en-pall-med-huvan-uppe, Filippa) men det var faktiskt riktigt bra. Och i en fin gammal fabrikslokal, och med människor i alla åldrar och versioner (inte bara biologer för en gångs skull, ganska befriande!). Och jag stod där och såg svenskarna på scen och fick plötsligt hemlängtan till Malmö och Möllan för jag påmindes om alla plågsamt imagemedvetna människor där. Att just trendkids skulle få mig att längta hem låter kanske konstigt, men det är väl det där med tryggheten i saker man känner igen, saker man är van vid, och folket på scen såg ut precis som folk jag känner igen och är van vid att se till vardags därhemma.

Idag har jag lyssnat på timvis med fågelsångsinspelningar från skogen i Wien, och försökt hitta koltrastar och rödhakar och blåmesar och talgoxar och bofinkar i ljudröran. Är helt snurrig i huvudet. Men imorgon ska jag få följa med ut i skogen igen. Weeeee!

Beslutsångest

Nu blev det plötsligt jobbigt. Jag kom tillbaka till kontoret i eftermiddags (efter en föreläsning/rundtur i Andechs om deras berömda Bunker, där det gjordes en massa spännande dygnsrytmsexperiment på 70-talet) och möttes av Hendrik, doktoranden som jag gjort lite fågelsångsdataanalysgrejer (puh vilket ord) för de senaste veckorna. Han frågade "jaha, så hur länge till är det du är här?" "...knappt fyra veckor. (misstänksamt) Whyyyy?" Jo, för de ska tydligen starta ett sånginlärningsförsök med zebrafinkar nu snart och de behöver en assistent som kan sköta allt det praktiska. Det vill säga ett jobb, med betalning, och det erbjöd han mig. Väldigt tillfälligt, runt 1.5 månad eller så, men ändå.

Jag vill ju åka hem! Och så länge det bara var det alternativet som fanns så var det ju inget snack om saken, men nu står jag plötsligt här med ett erbjudande om att få lite (betald) arbetslivserfarenhet från ett forskningsinstitut som är så tipp-topp som det kan bli. Och mitt CV är så tomt. Och jag behöver pengar. Men helst vill jag ju åka heeeeeem...

Jag sa inget definitivt svar, bad att få tänka på det, men nu sitter jag här och orkar inte tänka heller. För hur gör man, ska man vara duktig och offra en liten bit av sin hemmasommar (typ t.o.m juni antar jag) för en tjusig punkt på meritlistan, och några trevliga solstunder i Bayern, eller ska man vara lat och bekväm och åka hem och följa planen? Jag VET inte. Jag har ingen aning.

Oavsett vad kommer jag ju att vara hemma på Matildas student, och om just det skulle vara nåt som inte går att ordna så är det nej direkt. Men om de är flexibla, om jag skulle kunna få lite ledigt där... Baaah, jag vet inte. Jag behöver råd! Hilfe, bitte! Och kan man göra fältarbete för sitt exjobb på sensommaren?

Varför varför varför måste de inbilla sig att jag är duktig och ge mig såna här jobbiga alternativ???

Jag vet, jag vet. I-landsproblem.

I like to be beside the See

Vissa saker kommer jag att sakna så mycket. Kvällar som den här, när jag kan vandra ner till sjön och sätta mig i gungan efter middagen. Titta på ett panorama av moln som tornar upp sig och se blixtar jättelångt bort (jag räknade till mer än tjugo och hörde inte en enda knall). Se små fladdermöss vimsa förbi, fram och tillbaka, uppåt och neråt, deras ryckiga manövrerande är så kul att följa. Höra knakade och knastrande från marken bakom en, vända sig om och se en liten groda sitta blixstilla i en du-kan-inte-se-mig-jag-finns-inte pose ett tag innan den hoppar iväg igen.

Jag är så nära naturen här, och jag älskar det. Kan tyvärr inte uttrycka mig mindre klyschigt än så. Naturen är bra. Djur är bra. Stora mäktiga åskmoln med gula blixtar i är bra. Malmö är också bra, men vill man hitta allt det här, och tystnaden med det, så får man leta ganska länge. Alternativt uppsöka undangömda platser i Pildammsparken, och det är nog inte att rekommendera.

Det var all naturromantik för den här gången. Godnatt!

Sommartorpet

Så. Nu har jag hittat mitt idealboende. Kanske kräver det lite justeringar här och där, och jag har hört att inredningen är allt annat än komplett, och vissa kanske tycker att det ligger utom min prisklass, men med resterna av mitt Erasmusstipendium och om jag lyckas spara in lite på nöjesutgifter de kommande månaderna så ska det nog gå. Eller vad tror ni?

Mamma och pappa var alltså här, kom och hämtade mig på institutet i en liten silvrig bil (en "vältare", som mamma så förtroendeingivande introducerade den). Efter en snabb tur genom fågelvärlden (zebrafinkar! gråsparvar! afrikanska pyttefåglar!) gav vi oss av ut i stora vida Bayern. Första natten spenderades i Starnberg, det var blåsigt men jättefint och mamma och jag gick en jättepromenad halvvägs runt sjön, kändes det som. Dag två bar det iväg söderut mot österrikiska gränsen till en liten stad vid namn Füssen. Och för er som kan lite tyska, jo det stämmer, staden hette "Fötter". Och stadens vapen var tre fötter i ett slags evighetshjul, såg helkonstigt ut, men vi ville liksom inte ifrågasätta nånting.

Hotellet var väldans tjusigt; som en Alpenstube fast mer polerad. Vi installerade oss lite och sen bar det av till Neuschwanstein, weeeee, som jag hade längtat (jag är ju lite av en slottsnörd, och det här är slottens Slott, japp det får en alldeles egen stor bokstav, så stort är det). Jag var ganska inställd på att bli besviken, tack vare mina skyhöga förväntningar, men å-hå-hååå vad fint det var. Som i en saaaaga. Som i en drööööööm. Stort och vitt med tinnar och torn och inklämt mellan enorma alper och alldeles heltokigt egentligen, men på ett sånt sätt att det blir helt genialiskt. I love it.

Och inte nog med slottet, det var ju berg berg berg överallt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ibland inbillar jag mig att jag skulle vara alldeles nöjd och glad om jag fick packa en liten väska med en varm tröja och en termos full av varm choklad och sen klättra upp och sätta mig på en bergstopp och bara glo. Berg är nåt av det finaste som finns. Jag blir alldeles matt när jag står mitt ibland dem.

På kvällen åt vi hotellmiddag tills vi var sprängmätta, sen efter-maten promenad runt stan, som var så fin så fin. Och morgonen därpå var det brunch modell större, bullar och frukt och champagne och chokladmousse (joo, faktiskt), innan vi åkte tillbaka mot München, via Österrike och Tysklands högsta bergstopp (alltså inte upp på bergstoppen, ha...). Sen blev det lite hejdå, eller snarare "vi ses om en månad!" och så lämpades jag av på institutet igen.

En väldigt bra helg!

Omsadling?

Jag är en skam för biologer världen över. Pygméuggla? Bah humbug. Självklart var det en SPARVUGGLA jag såg. Tack Ulrika för den finkänsligt föreslagna rättningen.

Imorgon kommer mamma och pappa hit till Seewiesen, så trevlisch! De ska få en liten rundtur i fågelvärlden, sen blir det road trip över helgen till diverse sevärdheter i området.

Nu måste jag presentera min fantastiska schweiziska chokladkanin, sned men hel, i alla fall en stund till innan jag börjar tugga på honom lite.

This little holk of mine

Blåmesarna har börjat lägga ägg! Jag fick följa med på holkkoll idag och när jag kikade ner i alla holkar så kände jag att jag gärna också hade varit en blaumeise. Så gemüüüütlisch!


Det var en väldigt ansträngande arbetsdag... ahem. Ungefär 1,5 timmars stegklättrande, sen körde vi till en biergarten och åt sallad. Efter det skulle minibussen tvättas så att Raimund skulle kunna fästa ett Max Planck-klistermärke på den (tydligen väldigt viktigt). Var tillbaka på institutet strax innan 3 och då tog jag en fikapaus. Sen hann jag inte börja jobba nåt för kvart i 4 var det förfika inför en gästtalares föreläsning (en supersöt liten gubbe som såg ut som tagen direkt ur Kalle och Chokladfabriken eller annan valfri Roald Dahl-historia). Efter det gick jag hem, lat som jag är (det var mycket snack om visuell kommunikation och ljusspektrum och min hjärna gick på högvarv med allt icke-förstående). Åt en färdigpizza och åkte sen med en liten grupp som skulle ut och leta pygméuggla (heter den så? Jag är inte säker) i en skog i närheten. Vandrade runt i en timme eller så på jakt efter ugglan, fick se den en kort stund, vandrade sedan lika länge tillbaks till bilen. Kördes hem och sitter nu här, snurrig och med värkande ben och förvånansvärt nöjd över att ha sett den lilla ugglan.


Kanske är det en god ide att sova lite.


Guten nacht!


http://www.birdfinders.co.uk/images/eurasian-pygmy-owl-2-finland-norway-2005.jpg

Achy-breaky neck

Min jättestora chokladkanin som jag fick av Annikas föräldrar (så söta!) smälte tydligen lite igår och nu står den där helt sned, som att den har brutit nacken lite, inte bra... Men han verkar glad ändå.

Jag ska nog gå och sitta lite i halvsolskenet medan det fortfarande erbjuds, imorgon är det eventuellt inte lika fint.

Ciiiaaaoooo!

A very big house in the country

Tillbaka efter en "klasse" helg i Basel (älskar detta ord). Det var såååå trevligt och såååå kul att träffa Annika igen, få se var hon bor och lite av Schweiz och lyssna på Schwitzerdytsch och äta en massa påskmat och choklad och ja, allt var bra!

På lördagen sightseeade vi lite i stan och somnade i solen och blev röda. Klättrade i kyrktorn och åkte båt över floden och köpte färgglad glass. Det är en jättefin stad, jag visste i princip inget om den innan jag åkte, men där finns en massa tjusiga gamla hus och annat turistvärt och, såklart, en massa glada schweizare. Ich möge!

På söndagen åkte vi på cykelutflykt och cyklade hela långa vägen till Frankrike. Detta kan låta väldigt imponerande tills man tittar på kartan och ser att Basel i princip ligger i Frankrike. Precis på linjen. Men det var kul hursomhelst att cykla över gränsen och plötsligt se att oj, här var det franskt, och höra "mon dieu qu'est-ce que tu faire est-ce que vous voudrez un peu de blublibla etc etc". Att man bara behöver vara ett par hundra meter in i ett land för att det ska märkas en sån skillnad. Tufft!

Frankreich!

På kvällen var vi och såg "Slumdog Millionaire", så bra så bra. I Schweiz har man en paus mitt i filmen för popcornköp och dylikt, lite skumt men väldigt praktiskt om man som jag är av en kissnödig natur.

Den här sången var så fin. Som en "My heart will go on" för 2000-talets pseudo-Bollywoodfilm.

Hej Schweiz

Imorgon bär det av till Basel för mer kvalitetstid med Annika Pannika, ska fira påsk med hennes familj och lyssna på schweizertyska och äta mig tjock på lyxchoklad. Good times! På tal om tjockätning, jag har ett nytt tyskt favoritord: lebensmittelschwangerschaft. För er som inte vet vad det betyder, slå upp! Det är tydligen inte ett officiellt begrepp (vilket jag trodde när Rebecca kläckte ur sig det) men det är väldigt illustrativt och kul att säga. Vad mer kan man begära?



Det har varit filmvisning i Birkenhaus, men inte spelfilm för en gångs skull utan tjusig dokumentär med filmmakaren specialinbjuden. Det var nåt med sjunkna forskningsfartyg utanför Svalbard och ubåtar och grejer, ganz spännande, och regissören såg ut precis som vår vaktmästare från högstadiet, nu har jag glömt namnet på honom men han den där gråhåriga med mustaschen ni vet. Georg! Så hette han. Vaktmästaren alltså. Tänk vilken massa ansikten man har lagrade i sin hjärna.



Innan filmen var det knytkalas och jag hade gjort kladdkaka. För FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV lyckades jag göra en ordentlig kladdkaka, dvs inte flytande inuti, men inte heller stenhård. Utan kladdig. Som en kladdkaka ska vara. Mäkta stolt må jag säga. Fick till och med komplimanger för den.



Nu ska jag packa några små saker och sen får det nog bli sömn. Ska ju ut och RESA imorgon ju. Sånt tar på krafterna nu när man är gammal och grå.



Glad påsk alla!



PS: Jag återupptäckte den här idag:

If you on the shoooore, then you sho not me-oh...

Picture post! Tänkte att det får vara slut på byggnads- och trädbilderna ett tag, så här kommer lite bilder på människor, med mera.

Igår kväll åt vi middag på Kloster Andechs (dvs klostret i Andechs, så enkelt var det), med efterföljande kak- och vinstund i köket.

På kvällen var det alltså FEST i Seewiesen, tänka sig, och även om det inte kom mer än ca 15 st så var det ju en stark procentuell ökning av antalet människor härute och vi var mycket glada. Till vänster på bilden är svenska doktoranden Elisabeth som precis har gjort klart och lämnat in sin avhandling. Därav glad och dansande.

Vincent, Carina, Katja och Addie (i längdordning till och med!).

Idag tog vi en roddtur på sjön med den lilla båten som vi hittade uppdragen på stranden. Fint väder och skumma sjölukter, wunderbar!

Institutet sett från vår lilla sjö.

Försök till (o)bekvämt solande i båten gavs upp ganska snabbt.

En jättestor död fisk som låg och flöt i sjön. För ett par år sedan hade man tydligen en liten skräckupplevelse när vinterns is smälte och hundratals döda fiskar poppade upp till ytan och spred stank över hela området. Huuu.

I'm on a boat aaand, it's going fast aaaaand, I've got a stripily-themed acrylic cardigan... (varsågod Matilda :)

Lat Davide på bryggans bänk.

Och avslutar med en kleine videofilm av panoramavy över institutet, från båten.

Scenery

I den gungande soffan vid sjön.
Himmel i vatten.

Skrikande rovfåglar jättehögt upp (ej verklig storlek alltså).

1984

Vi har storhandlat idag, jag och Carina, och nästan slitit sönder våra stackars klena armar när vi var tvungna att bära all mat från parkeringen tillbaka till gasthauset. Men nu har jag mat så det ska räcka ett tag, i alla fall. I teorin. För jag äter MYCKET här, det blir så när det inte finns så mycket annat att sysselsätta sig med. Typiskt kökssamtal (eller om man ska vara mer noggrann, faktiskt kökssamtal idag vid lunch, efter soppätning): "Oh my god, I'm so full..." "Me too." Paus. "I have some macaroni and cheese left." "Okay." "Do you want some?" "...Okay". "Here." "Do you want some extra cheese with this?" "Umm... okay." Tystnad under ätning. "Oh god. I'm so full." "Me too. Do you want some dessert?". Und so weiter.

Det är vårigt och varmt på riktigt nu, behövs varken jacka eller halsduk. Solen är inte framme idag men jag tänkte ändå gå ner till sjön och sätta mig i hammocken och läsa och vara lat. Fåglarna sjunger. Jag är ostressad. Life is good.

Ikväll är det eine party här ute i skogen, några av doktoranderna ordnar 80-talsfest. Jag vet inte hur många som kommer men vi ska dit i alla fall, man får ju ta varje kalasmöjlighet som bjuds. Har inte så mycket 80-taligt i garderoben (glömde liksom packa det) men ska nog kunna sno ihop nåt.

Nej nu ska jag lämna datorn och ut och andas luft. Bis dann!

Süss

Sött: när någon av sparvarna som vi spionerar på sitter på pinnen och fryser om fötterna, och drar upp en fot under magens fjädrar för att värma den. Söta sparvchen!

Idag har jag spenderat mycket tid framför en icke-fungerande dator, medan doktoranderna Corinna och Hendrik försökte få den att köra diverse ljudlyssnings- och videotittningsprogram med hjälp av vilka jag skulle kunna göra lite analysarbete för dem. Men inget funkade och i slutet av dagen hade jag inte gjort mycket mer än suttit och glott.

Men solen sken och det var VARMT, helt fantastiskt. Alla åt lunch utomhus och blev röda i ansiktet. Jag cyklade in till Andechs för att handla mat, men egentligen mest för att känna på solen. Klockan 8 på kvällen var det fortfarande ljust och behöver-ingen-jacka-temperatur. Vi lagade mat gemensamt, jag och Carina och nya studenten Adi från Holland; grönsakssoppa och paj. Davide och Adam kom och gjorde oss sällskap, och dörren till verandan stod öppen hela tiden för det var fortfarande varmt. Och när jag gick upp till sparvarna för att ta ut deras mat så var det stjärnklart och månen exakt halv.

En bra dag.

Imorgon ska jag ut i skogen. Jaaa!