En fest för kråkor

Åååååh praise be the lord, jag är uppkopplad till verkligheten igen. Vi har genomlidit en internetlös helg här i Seewiesen, ord kan inte beskriva tristessen som legat över vår lilla skog i dagarna tre.

Skämt åsido. Det var inte så farligt. Man inser snabbt att just det ja, det finns ju saker man kan göra som inte innebär att sitta vid datorn. Vi hade avskedsmiddag för vår lilla italienare Davide i lördags, han ska flytta in till stora stygga Starnberg. Det var sehr trevligt, mat och vin och musik (ja! vårt kök brukar vara så tyst). Och så har det kommit en ny en, Sue Ann från USA (jag vet, låter ganska Dallas), hon är helbra. Skrattar på ett sjukt smittsamt, kluckande sätt, och bor/jobbar i St Andrews så jag kan vara Skottlandsnostalgisk med henne.

Igår cyklade jag till Starnberg och mötte upp med Elisabet för svensk eftermiddag. Tror hon tyckte lite synd om mig, jag pratade med henne förra veckan om att "uhuuu jag har hemlängtan, vill inte lyssna på en massa tyskar mer, vill prata svenskaaaa", och i fredags kom hon in på kontoret och sa "nä vet du vad, på söndag tycker jag att vi ska baka kanelbullar!", och det gjorde vi. Och promenerade till sjön och åt kebab (eller kebap som det heter här. Tokiga tyskar).

Ja, och i fredags hälsade jag på kråkorna igen. Med kamera den här gången.

KRAAA KRAAA!