Life is a rollercoaster

Som Ronan Keating så insiktsfullt sjöng en gång.

Dagen började nästan helbra; jag fick följa med Raimund & Co ut i en tjusig trollskog och sätta upp båmesholkar, och solen sken även denna dag och fåglar kvittrade och jetplan dundrade fram över skogen så allt var prima liv. Jag lärde mig lite tyska också, som blaumeise (ni får fem gissningar) och det bayerska ordet för kyckling (men det har jag glömt igen... bah). Och allt kändes bra eftersom vi satte upp små hem till de små mesarna, och vetskapen om hur tacksamma de skulle vara gentemot sina mystiska välgörare gav hela dagen en liten fluffkant.

Detta var på toppen av Ronans metaforiska berg-och-dal-bana.

På eftermiddagen slöt jag upp med Silke i sparvhuset, och fick hjälpa till lite mer med gråsparvarna. Det kändes först bra, och jag pratade om att "åh aj fil så konfident nao", och sånt får man ju aldrig säga ostraffat. För sen skulle jag nämligen prova på att fånga fåglarna själv.

Första voljären gick helt okej, jag var lite flaxig med håvarna och råkade knocka en fågel så att den blev lite vimmelkantig, men ingen större skada. Så jag fick göra en till. Och de första fåglarna där var inga som helst problem, lyckades till och med vara så snitsig att jag fångade två i en håv, men när det var tre kvar såg jag att de betedde sig lite konstigt. Flög mot hörnen och rörde sig inte så mycket. Och en verkade blöda från näbben. Vilket inte var nåt konstig alls, sa Silke, sånt händer. Men en av de andra var så stilla att jag kunde plocka den direkt från marken och då såg jag att det var nåt jättekonstigt med det ena ögat. Sa det till Silke och hon tog hand om den medan jag fångade de sista. Hon tog ut den och kollade upp det och sa lite fundersamt att nej, det var nog ingen fara, det var nog bara svullet, men att vi måste be folk hålla koll på den. Och trots att det var menat lugnande och förstående på alla vis så fick jag lite andnöd och ville bara gå hem, för jag hade gjort det där och fågeln var pytteliten och hade inget att sätta emot och så kom jag och skulle nödvändigtvis fånga den i en håv.

Det blev inte bättre när jag skulle plocka upp de andra fåglarna och fick se den som blödde. Blod i håven och blod på mina fingrar och även den var helt yr i huvudet. Och då fick jag ett jättestort "herregud vad är det jag håller på med?"-ögonblick. Vill jag göra sånt här? Jag vet att såna här saker hör till ekologisk forskning och i de allra flesta fall tar djuren ingen skada, men det känns just nu som en ganska klen tröst. För 500 meter härifrån sitter en liten sparv i Spatzenhaus och har ett svullet öga och är inte helt som den ska vara och det är mitt fel och jag får ont i magen bara av att tänka på det. Kanske är jag för blödig, men jag är inte säker på att jag ens skulle vilja härdas och bli oblödig.

Ursäkta pladdrandet, jag var bara tvungen att dela med mig för det hela kändes lite jobbigt. Utöver denna incident är allt helbra och jag trivs än så länge över förväntan. Och sista helgen i februari ska de ha nån slags helgutflykt, hela institutet, med arbetspresentationer och intellektuellt mingel, och jag ska få följa med. Kul! Och imorgon är det torsdag, och sen är det fredag, och då är det bara en vecka tills jag ska bege mig in till München och sammanstråla med Annika, ska bli så kul att träffa henne igen, och att få hänga lite med nån man faktiskt känner. Nya vänner är alltid kul, men gamla är kuligare :)

Ciao!