Mein Gott!

Så var man då på plats i Bayern, och herreguuuuuud så skönt att vara framme. Ganska exakt 20 h efter att jag låste ytterdörren på Möllevångsgatan och slängde in nycklarna genom brevinkastet (en hel del ångest där kan jag säga, "åh nej nej nej har jag inte glömt nåt nu?") så visade gasthausets Frau Zerhoch in mig på mitt rum och jag fick stå där och gapa. Jag hade ju förväntat mig nåt trevligt men lite halvsunkigt, men här är det vitmålade väggar och parkettgolv och flatscreen-tv för hela slanten. Flashigt värre. Och inte fick jag nån tråkig gammal nyckel heller, nej är inte konventionella låsanordningar sååå 2008? Här är det ~*transponders*~ som gäller; en liten rund fjärrkontroll som man håller vid låset tills det säger bip bip, sen kan man låsa sin dörr. Denna öppnar även mitt lilla personliga skafferi, i det kritvita och fläckfria köket (känns som man står och kokar makaroner mitt i "2001 - en rymdodyssé"). Jag får lite ångest, eftersom jag inte är världens renligaste människa, och det är tänkt att jag ska "please keep the room nice and tidy" och huvaligen hur ska detta gå...

Resan gick alldeles supersmidigt. På tåget till Köpenhamn delade jag vagn med hundratals små danska skolbarn som lät ganska mycket (det kan ha varit så att de var färre än hundratals, kanske rentav inte mer än 20, men intrycken till mitt hörselcentrum hävdar att denna uppskattning är korrekt). Nattåget var lite shabby men ganz mysish ändå. Jag lyckades hitta en restaurangvagn där jag åt lite soppa och bröd, jag var den enda gästen och det var allmänt dunkelt och mysko, kändes som om jag råkat kliva igenom en Narniagarderob och hamnat på the Knight Bus. Vaknade imorse till ett brölande danskt "aj for helvede, man!" och åt sen Knäckis och bananer till frukost (I laugh in the face of tallriksmodellen).

I München var det ganska lätt att hitta mitt schnell-tåg och jag kom till Starnberg jättetidigt (precis som den lilla tidspessimisten i mig hade hoppats). En liten grå gubbe med knackig engelska hjälpte mig hitta rätt busshållplats, men sa också att ojoj det är ju en timme tills den går, det är nog bäst att du går in i värmen och sätter dig vid det här caféet. Så jag satt där och åt en konstig kringla och drack varm choklad och läste pocketbok, och blev bara avbruten en gång, när en annnan liten grå gubbe kom fram och började prata tyska med mig, med ett klurigt litet leende på läpparna. När jag sa att jag inte förstod så lyckades han med ännu knackigare engelska än den förra gubben kommunicera att "man ska inte dricka för fort, då blir man full". Jag skrattade lite oförstående (såvitt jag vet var det ingen sprit i chokladen) och fick sen fram att jag skulle till Max Planck-institutet. Åhååå, det visste han ju vad det var, där hade de såna där åh vad hette det nu, du vet quack quack, ja precis vad heter det, quack quack... Sen kom hans fru och förde iväg honom och jag satt och försökte hålla mig för skratt.

Den lilla bussen kom till slut och jag levererades till institutet, och det är verkligen fint härute. Väldigt lugnt och väldigt tyst, på gott och ont antar jag. Det kommer nog kännas lite skumt när det väl blir mörkt. Men man vänjer sig nog. Klockan är i alla fall halv 5 nu och det har knappt börjat skymma, så kanske får man äntligen lite mer dagsljus i alla fall!

Jag återkommer snart med lite bilder av mina flashiga och högteknologiska omgivningar, nu ska jag bli klar med uppackningen och försöka anamma ett tyskt ordningssinne. Kanske plugga lite glosor också. Jag tycker inte om att vara så här språkligt handikappad.

Hoppas allt är bra med er alla!